Richard Vakil
På promenaden häromdan såg jag att den japanska körsbärsblommen hade slagit ut, vackrare än allt som jag nånsin målat. Ljus, värme och vatten har mejslat fram denna oerhörda prakt och senare på dagen försökte jag återge just detta intryck, detta ögonblick, i en akvarell och det gick sådär.
Istället slog jag ihop färgskrin och penslar och bara tog in det rent visuellt och lät det fylla och charma mig. Människan söker sig till vatten och vi försöker leda det dit vi vill, men det tar sina egna vägar och då plötsligt framstår det mer som hotande än livgivande. Vattnet är en urkraft och egentligen är det ett slags vansinne att överhuvudtaget försöka skapa fram en bild med hjälp av pigment och vatten och det på ett papper som inget hellre vill än hålla sig torrt. Det blir aldrig som jag vill i mina bilder. Finns alltid någonting som skulle kunna gjorts annorlunda, men så är det med det mesta här i livet. Tar man mod till sig och ger materialet det utrymme, som det kräver, och väntar in processen, så kan det bli riktigt bra! Och kul.
Akvarellen målar sig bäst själv, som ett slags elegant piruettnummer av ballerinan – lätt och stiligt med en alldeles unik känsla. Förmodligen kommer det ta mig ett helt liv för att jag ska kunna behärska detta material och göra den perfekta bilden av Rödberget. Jag har insett det nu och jag har också insett att jag måste vara bestämd och spontan i det jag gör och jag undrar – när och hur ska dessa två egenskaper någonsin kunna mötas om inte just i akvarellmåleriet?
